Det svallar rejält och ibland kan tårarna börja rinna utan att jag riktigt kan förklara varför.

Det som påverkar mig mest just nu är Frejster.

Känner mig otillräcklig samtidigt som hon inte egentligen verkar lida av att jag inte har samma tid för henne.

Hon leker på massor för sig själv och får fullt fokus av alla fina människor omkring oss men ändå gnager ett dåligt samvete på.

Ralf har varit lite missnöjd de senaste nätterna. Hans mage verkar vara i lite obalans och han bajsar vatten.. det hör juninte direkt till vanligheterna när man ger ersättning så nu har vi köpt en annan sort och ska testa om det blir bättre.  Sömnbristen gör att jag får ännu sämre samvete och vår fantastiska unge är så förstående och klok hela tiden vilket gör att jag blir ännu mer blödig.

Idag var det återbesök på sjukhuset.

Ralf har inte klarat av hörselkontrollen. De säger att det vanligtvis beror på fosterfett i hörselgångarna men som det ser ut just nu så hör han alltså ingenting. Vill inte tänka mer på det förrän vi vet mer och jag litar på de på sjukhuset när de säger att vi inte ska oroa oss. På lördag ska vi dit för att göra ännu en mätning.

Han hade iaf gått upp lite i vikt och väger nu 3550.

När jag lämnade avdelningen så går man ju genom BB och återigen så slog känslorna till. Blev helt tårögd av tanken på att jag nu är klar med detta. När jag var i förlossningsrummet så minns jag att jag sa "varför gör man detta igen?" när smärtorna var som värst men när man är klar så är det ju en av de mest fantastiska upplevelser man kan vara med om. Känslan av att klara av det liksom.

Jag ska bjuda på några av bilderna från förlossningen. Ska sätta ihop alla till en fin fotobok och det kommer vara ett sånt fint minne att få spara.

Det är så fint att kunna ta del av detta utifrån. Blir som ett helt annat perspektiv än den där egna bubblan som jag går in i när jag har ont.

Nu ska jag mysa lite med Ralf innan det är dags att krypa till sängs.

Håll tummarna för att vi får en bättre natt.