Jag ska njuta!

Eller i varje fall försöka njuta av den här tiden som vi har just nu med vår lilla familj. Ett år kvar till syskonförsök och ett år går ju faktiskt väldigt fort.

I fredags hade vi kick off med jobbet. Det blev en del alkohol och därefter en tur med nattbussen för att komma hem. När jag vandrade genom villaområdet så stannade jag upp och tittade upp på himlen. Den var full av stjärnor, det slog mig att det var evigheter sedan jag stannade upp och lyfte blicken. Tänk så små vi är i den här stora världen och hur lite vi egentligen kan påverka men mer än något vill jag i varje fall lämna något slags avtryck efter mig och det är det som är det mest fantastiska med att titta på Freja. Hon är vårt avtryck än så länge.

Idag drar skolan igång igen och tiden kommer bli mer av en bristvara under vardagarna. Jag hade en liten fundering på om jag skulle ta helt tjänstledigt de här sista 2 åren av skolan men jag tror ändå att jag skulle sakna mitt jobb alldeles för mycket.

Nu ska jag duscha och sedan lägga mig i sängen för att kolla på Sofias änglar.
Ta hand om er!

Verkliga livet

Det har varit lite motigt att lämna ledigheten för att återgå till det där vardagslivet. Jag är ju en rutinälskare men denna sommaren har varit fantastisk och den har inneburit så mycket lycka och fokus på att bara få må bra.

Jag tror att jag hamnat i en liten dipp just nu. Det har varit rätt många bebisbesked runt omkring. Det har fötts bebisar, det är bebismagar och många som ska få syskon i de bloggar jag följer. Jag är jätteglad för allas skull men jag tror att det bara blivit lite mycket helst med en Freja som pratar mycket om att bli storasyster och bebisar i magen.
Just nu läser vi "Slottet med de många rummen" nästan varje kväll och pratar om hur doktor Prick hjälpte oss att få henne. Vi har även börjat med en annan bok:

Det är fina böcker men det är ju ändå ett svårt ämne. Idag kom även mensen med mer blod än jag upplevt på länge. Blödde ned hela mina favorit mysleggings och kände bara att jag ger upp.
Nu ligger jag på soffan för att bara tycka lite synd om mig själv.

Det är skrämmande hur något kan sluka all energi så snabbt och vi är inte ens inne i syskonförsöken på kliniken, vi lever ju just nu på hoppet men efter 2,5 år så känns det ju ändå rätt hopplöst..
Om 1 år är det dags att ta tag i detta igen men tills dess ska jag samla tankarna och fokusera på alla fina människor omkring oss och Freja får njuta av att ha Bulten som familjens bebis.

Visa fler inlägg