Vi lyckades! På försök 13 så hände det faktiskt något.

Hoppet hade dött ut och BIM passerades med ett negativt test i soptunnan. BIM+6 kom hoppet till liv i ett svagt streck framför lampan. Sambon kunde också se det!

BIM+7 så står jag gråtandes framför badrumsspegeln med ett cb digital som visar Gravid!

Känslan i kroppen var dock inte riktigt rätt.

Borde jag inte känna mig mer hoppfull nu? Kunna blicka framåt?

Dagen efter vaknar jag av att jag har blodiga flytningar och dagen efter det är smärtan ett faktum.

Dagen spenderades gråtandes på gynakuten.

Missfall.

Missfall.

Missfall.

Ska man behöva kämpa så jävla länge och sedan behöva förlora sitt barn?

Jag vet att det inte var ett barn redan då men det var mitt BLIVANDE barn.

Mitt barn som nu under flera dagar sakta försvunnit ur min kropp.

Jag förstår knappt hur jag orkat ta mig till jobbet hela veckan.

Happyface on.

Många säger att det ska vara lättare att bli gravid när man varit det en gång redan. Jag ber till gud att det kommer vara så nu för jag vet verkligen inte hur jag ska orka fortsätta den här jävla kampen.

Fyfan vad livet är orättvist ibland.