Den kommer
Den där längtan efter ett syskon börjar smyga sig på. Jag som så länge gruvat mig över bebistiden kan liksom ändå föreställa mig att ha en liten bebis. Helst skulle jag nog hoppa de där första 6 månaderna men nu med erfarenhet i ryggsäcken så vet man att de rullar på väldigt snabbt.
Kanske är det för att det är så mycket bebisar runt oss just nu eller kanske är det för att Frejster helt plötsligt känns så stor?
Det känns i varje fall läskigt att tänka på den där bebiskarusellen.
Jag följer ett konto på instagram med en tjej som just gjort ET efter ett färskförsök och hon är så sprudlande och positiv och så kommer jag inte kunna vara.
Jag behöver ställa in mig på det värsta, typ att inget embryo kommer klara upptining eller att varje ET misslyckas.
Jag är rädd eftersom vi inte är överens om hur långt vi är villiga att gå för ett syskon men samtidigt så tror jag vi måste försöka ta det som det kommer eftersom känslor kan förändras under resans gång.
Hösten känns nära men ändå långt borta.
Tankarna maler på och får en att sväva iväg och vi har inte ens börjat ännu..
