Vecka 24 (23+6)
Det är farligt att vara med och buda för vinnarinstinkten tar över och jag vägrar liksom att ge upp.
Idag är det sista dagen på vecka 24. Känns fortfarande konstigt att detta verkligen händer men nu när Bappen sparkar på där inne varje dag så inser jag mer och mer att vi snart ska ha en bebis.
Jag njuter verkligen av varenda sekund som går, vi hade inte kunnat vara lyckligare än vi är just nu.
För 2 år sedan så fick jag det första missfallet, vi mådde skit och vi planerade för en utredning och nu sitter jag här och ser hur hela magen rör sig när våran längtansbebis försöker göra det bekvämt för sig.
Vi lever i en dröm just nu!
Vilken fin mage :). Förstår att det känns overkligt. Kan inte ens föreställa mig. Jag äter sista kuren med pergotime nu sedan skriver TF remiss till Umeå. Känns bra men skrämmande. Känns lite som sista hoppet liksom. Är livrädd att det bara ska bli missfall hela tiden. Men är samtidigt glad att det händer saker :). Det kan ju faktiskt gå bra också. Glömmer tänka så ibland.